Snuskzonen

Leila – ett sagolikt öde

Som ung under högstadiet var jag väldigt försiktig och blyg.
Jag kunde inte svära, tänka sexuellt eller ens tänka mig själv som en sexuell varelse. Jag var inget, jag var hemsk, jag var oönskad och helst skickad till ett sopornas helvete.

Sen kom teatern in i mitt liv. Jag träffade vackra människor av alla olika slag, med olika historier, med såväl lycka som olycka i sin bakgrund. De välkomnade mig varmt och jag fann trygghet.

Jag utvecklades som person, inte bara genom dessa personer men också genom att jag fick friheten att agera på sådana sätt som inte hörde till min dåvarande personlighet. Jag växte, jag växte otroligt snabbt!

Under mina tonårsår så var jag djupt upptagen av teatern och av synth-kulturen som fanns hos majoriteten av medlemmarna. Jag blev mer självsäker, vågade ha på mig kortkort kjol (vilket ALDRIG skulle ha hänt om jag var i samma otrygga bubbla, som tidigare) och hävdade min person och skönhet. Även om jag alltid varit osäker, så vågade jag plötsligt ta plats och ge mig ut i livet.

Jag träffade min första pojkvän när jag var 14 och han var 21. Vi träffades via mIRC och han verkade supertrevlig och rolig. Det var han också, vi sågs om helgerna och jag förlorade oskulden till honom och han förlorade sin till mig. Efter några månaders “förhållande” så ställde han kravet på mig. Han eller teatern, eftersom teatern tog plats varannan helg så kunde vi bara ses två gånger i månaden.

Teatern vann, jag kunde inte tänka mig ett liv utan det som kommit att definiera definierat mitt liv utan att också ha bidragit till att jag vuxit som människa, mött likasinnade, stärkt mig som individ och breddat min fantasi.

Här startar mitt liv som nyfiken kvinna, där jag under årens lopp har kunnat ta mig an olika roller i livet och utvecklat olika sidor i mig.

3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *